Jag svänger in på det här ämnet med anledning av Internationella kvinnodagen.
Våld, fysiskt såväl som psykiskt, är ett sätt för män (ja, i de allra, allra flesta fall är det män) att skaffa sig makt över kvinnor (ja, i de allra, allra flesta fall är det kvinnor). Själv har jag varit förskonad från detta fenomen i alla mina seriösa relationer, och även i alla mina oseriösa relationer, och ja ganska överhuvudtaget faktiskt. Med ett enda litet undantag.
Jag var 20 år och relativt nyinflyttad i Stockholm. En kväll när jag var hemma i min etta som jag hyrde till ockerhyra, en söndag tror jag, fick jag sms från ett mobilnummer som jag inte kände igen. Avsändaren frågade hur läget var, och uttryckte sig med vardagligt trevlig ton. Det konstiga var att jag verkligen inte visste vem detta kunde vara. På min undran svarade denne:
”Det är Markus. Vi träffades ju ute. Var du så full att du inte minns?”
Markus…? Ehh … Nu började det bli riktigt konstigt. För jag visste helt säkert att jag inte hade träffat någon Markus, och inte heller hade jag varit särskilt berusad under de gånger som jag och E varit ute och festat. Och några minnesluckor hade jag definitivt inte. Därför skrev jag till honom att han nog råkat ta fel på person. Javisst, rimligtvis borde det väl vara så. Då gjorde ”Markus” plötsligt en helomvändning; från att ha varit hyfsat trevlig skrev han nu något som fick mig att fullkomligt häpna:
”Jenny, jag vet att du bor i Högdalen. Jag kommer och våldtar dig nu.”
Fortfarande kommer jag ihåg de isande obehagliga känslorna som jag kände. Paniken. Jag sprang till ytterdörren och kollade så att den var ordentligt låst. Dubbelkollade. Trippelkollade. För att sedan kasta mig på telefonen och ringa. Inte till polisen. Utan till E. Jag liksom halvviskade när jag berättade för henne om den okände sms-mannen. Precis som om min röstvolym spelade någon som helst roll.
Det mest skrämmande var att jag absolut inte hade en aning om vem han var. Medan han däremot verkade ha full koll på mig.
E blev lika rädd som jag. Hon skaffade direkt skyddat telefonnummer. Jag behöll mitt. Fast den här händelsen fick mig att börja bli rädd. För trots att jag rätt snabbt kom över rädslan för just den här okände mannen – jag insåg att han ”bara” var ute efter att skrämmas – så dröjde sig en allmän rädsla kvar för att gå ensam ute under mörka kvällar. När jag skulle gå hem sent hände det ofta att jag ringde E och pratade med henne ända tills jag kände mig på säker mark, vilket oftast var hemma i min hall. Som en slags pseudotrygghet. E hade kanske kunnat tycka att jag var bra fånig, men det tyckte hon aldrig.
Mannen som gömde sig bakom anonymitet märkte jag inte av någon mer gång. Men denna man, vem han än var, lärde mig en sak om rädsla: Det är rädslan som begränsar oss, och det är rädslan som försvagar oss. Det är när vi blir rädda som andra ser sin chans att ta makten över oss.
Ge dem inte den chansen.
ryggbart 